slemsvampsliv

1. Slemsvamp i olika miljöer.

Det krävde inte heller någon speciellt stor ansträngning för att få slemsvampen att bilda sporer. Det vi gjorde var att placera plasmodiumen på fuktat hushållspapper (detta gjorde vi för att sänka pH värdet så att vi skulle slippa mögel) och efter att slemsvampen växt sig tillräckligt stor slutade vi bara att fukta pappret och ge slemsvampen mat. Då tyckte inte slemsvampen att petriskålen var särskiljt trevlig att vistas i längre och den bildade, efter ett antal rymningsförsök, fruktkroppar. Inuti fruktkroppenen bildades sporer och när fruktkroppen sedan sprack spreds ett grått pulver petriskålen. Detta pulver var sporer som i naturen skulle ha spridits med vinden till avlägsna platser där bättre slemsvampsförhållanden råder. Vi försökte få sporerna att bilda myxoflagellater som kunde "smälta samman” till en ny zygot, men utan resultat. Vi tror att förutsättningarna kanske inte var helt rätt. Dessutom skulle man inte kunna se "parningen" med blotta ögat då den sker i mikroskopisk miljö. Vi kollade dock inte på sporerna i mikroskop, vilket kanske var något som vi kunde ha gjort, men i så fall hade vi behövt ett väldigt bra microskop eftersom sporerna är så väldigt små.

En sak som vi länge funderade över var om myxoamöbor/-flagellater kan smälta ihop med myxoamöbor/-flagellater från samma sporangium, alltså från samma slemsvamp. Detta har vi inte fått något säkert svar på men vi har en kvalificerad gissning. Eftersom man inte klassificerar slemssvampens fortplanting som sexuell, även om det kan se så ut,  så kan man anta att två myxoamöbor/-flagelater från samma fruktkropp borde kunna smälta ihop. Det bildas dessutom inte några nya kombinationer vid sammansmältningen som det gör hos till exempel oss människor, antagligen på grund av att den egentilgen inte har något större hot mot sin fortsatta existens och därmed inget behov av att utvecklas. En slemsvamp kan till exempel även föröka sig genom att helt enkelt bara dela på sig, alltså celldelning (i princip är det samma sak som sker när den bildar sporer). Men då kan man fråga sig vad den ska ha sammansmältningen till överhuvudtaget. Kanske är den ett steg på vägen mot könslig fortplantning? Eftersom slemsvampen är mycket gammal så är detta möjligt. Samtidigt vet vi att den bildar sporer för att kunna sprida sig till andra, mer gynnsamma, områden och förhållanden.

Vi har också låtit slemsvamp (i plasmodieform) komma i kontakt med olika ämen såsom salt, aceton och diskmedel för att se hur det påverkar slemsvampen. Vi undrade om det finns något som slemsvampen inte gillar, eller rent av dör av. Det vi gjorde var helt enkelt att vi lade lite av dessa ämnen i petriskålarna med mest plasmodium och väntade för att se vad som hände. Efter två-tre timmar såg vi att i de skålar det var salt och aceton i fanns det mindre slemsvamp i de områden vi placerat ämnena. Slemsvampen verkade undvika ämnena så mycket som möjligt och välja andra vägar fram till maten. I den petriskål innehållande diskmedel verkade det inte som att slemsvampen undvek ämnet lika mycket som i de andra petriskålarna. Det fanns fortfarande lite slemsvamp i diskmedelsområdet.

Varför vi fick detta resultat gissar vi beror på att saltet och acetonen drar åt sig fukt mer, så att slemsvampen helt enkelt torkar ut när den kommer i kontakt med dessa ämnen, och det gillar den inte. Att den drar sig undan beror på att när slemsvampen skickar ut sina ”trådar" åt alla håll "checkar den av området” och åt det håll där trådarna kommer fram lättast och där mest mat påträffas glider den. I övrigt verkar det som att slemvamparna är ganska tåliga och de verkade inte påverkas av att det fanns konstiga ämnen i deras miljö.

2. Se hur slemsvampen rör sig i mikroskop.

Vi har för varje gång vi har träffat på nya stadier av slemsvampen tittat på dem i mikroskop. Vi ville se hur stadiumen skiljde sig från varandra, hur de var uppbyggda och hur plasmodiet rörde sig. Enligt Nakagakis experiment med slemsvampen ska man kunna se den plasmodiska strömmingen i slemsvampen, alltså hur plasmodieformen av slemsvampen i vågrörelser skjuter fram sitt cellinnehåll så att den på så sätt ”väller” framåt.

Att titta på detta hade vi även som moment då vi hade redovisning för NV06.

Hur slemsvampen är uppbyggd och att plasmodiet är en nätaktigt förgrenad cell har vi kunnat se, men rörelsen har vi inte kunnat uppfatta. Troligtvis var mikroskopen för dåliga eller så var inte slemsvampen tillräckligt aktiv. Dock har vi sett att slemsvampen har rört sig, om än inte med blotta ögat. De har till och med rymt ur petriskålarna och brett ut sig både på kakelplattor och potatisar.

-

-

3. Leta upp information om slemsvampens genom ,eller delar av dess genom, på internet och undersöka detta.
-

Via hemsidan NCBI (National Center for Biotechnology Information) fann vi genomet för slemsvampsarten Dictyostelium discoideum, även kallad "social amoeba". Denna slemsvamp är en mer amöbaliknande art av slemsvamp och den har ofta använts som modellorganism inom olika biotekniska studier. Den har 6 kromosomer och innehåller 33,984,068 baspar. Detta gör kromosomerna ganska gentäta och man har funnit att de allt som allt kodar för cirka 12.500 proteiner.

Det finns särskilt många gener för polyketid syntaser och ABC transportörer, vilket tyder på att slemsvampen har en omfattande sekundär metabolism för att kunna producera och exportera små molekyler. Det finns också många kopior av bitar av extrakromosomalt ribosomalt DNA (rDNA) i ändarna av varje kromosom, vilket tyder på en telomer struktur och att slemsvampen har en enda  mekanism för att upprätthålla både rDNA och kromosom termini, dvs. telomerer (naturliga "ändstationer" i eukaryota kromosomer).

-
-
4. Ingen mat

-

Med detta experiment ville vi undersöka vad som händer om inte slemsvampen får någon mat. Vår hypotes var att den så småningom skulle ändra stadium på grund utav matbristen. Dock visste vi inte om den skulle gå in i den skyddande sklerotiumfasen, eller om den skulle bilda sporer. Båda alternativen verkade lika möjliga.

-

Utförandet av experimentet var simpelt. Vi slutade helt enkelt ge en av slemsvamparna de obehandlade havregryn och inväntade resultat i cirka en vecka. Under dag fyra märkte vi att slemsvampen gjort vissa försök att ”rymma”. Den hade sänt ut sina trådar längre än förut och vi antar att det var i jakt på mat. När det gått en vecka hade slemsvampen försökt sprida sig ännu mer och det var ganska mycket vita ”slemspår” på agarplattan. När det sedan gått två veckor utan att vi givit slemsvampen mat såg vi att den börjat stelna och bli lite mer orange på vissa ställen. Vi antog att den börjat gå in i sklerotiumfasen. Dock blev analyseringen av detta försvårat på grund utav den stora mögelattacken och vi var tvungna att avsluta försöket lite tidigare än vi planerat. På grund utav detta kom vi inte fram till någon större slutsats mer än att slemsvampen påverkas av brisen på mat och att den då gör försök att skydda sig själv.

-

Mögelattackerna var i stort sätt omöjliga att undvika eftersom möglet spred sig så snabbt och mögelsporerna kontaminerade så småningom alla agarplattor. Vi försökte göra ny okontaminerad agar, tvätta instrumenten, bränna och plasta in alla saker, men det visade sig vara lönlöst. Dock påverkade inte möglet slemsvamparna på något sätt, det blev bara svårare och äckligare för oss att arbeta.

-

5. Ljusexponering

-

Slemsvampar gillar mörker. Men vad händer när de exponeras för ljus? Detta ville vi ta reda på och därför placerade vi två petriskålar i en vit öppen plastpåse. Efter cirka en vecka då slemsvampen försökt rymma flera gånger kunde man se tecken på att den börjat omvandlas. Det bildades små, lite mörkare, högar av slemsvamp. Dessa sköt efter någon dag upp och massor små fruktkroppar bildades. De hade en gul ”stam”  och en mörkare ”hatt”. Efter två-tre dagar som fruktkroppar såg de ut att skrumpna lite och ett "grått pulver" avgavs från dem om man petade på dem. Det gråa pulvret var sporer som slemsvampen avgett för att med vinden kunna sprida sig till avlägsna platser där miljön är bättre.

-

Just denna sporbildning gör att slemsvampen lätt kan tas, och många gånger har tagits, för att vara en svamp. Det finns nämligen många svampar som gör på ungefär samma sätt. Men för svampar har fortplantningskropparna, dvs sporerna, som uppgift att gro och bilda mycel. Detta gäller inte för slemsvampen.

-

Vi kom alltså fram till att då en slemsvamp, utan möjlighet att "rymma", utsätts för ljus kommer den att bilda sporer för att på så sätt kunna fortsätta existera, om än någon annan stans.
-
6. Köldchock

Vi kan nu meddela att slemsvamparna har växt och är snart tillräckligt stora för experimenten.

EN SLEMSVAMPSSAGA

Alla slemsvampar startar sitt liv som en ensam, mikroskopisk cell, och sluat eventuellt och förhoppningsvis som en hög av slem. En slemsvamp i plasmodieform (den aktiva formen som kan röra sig) växe konstant och delar sig. Det är den formen som Toshiyuki Nakagaki tvingade in i en labyrint. Men istället för att dela upp sig själv i två nya celler så delar den sin kärna så att den blir till en större cell med två kärnor. Och det här fortsätter den med tills den blivit en enda stor gigantisk cell med flera hundra tusen kärnor! Som en säck med gele och en massa kärnor. Sedan sveper plasmodiet lungt över skogets frodiga golv och äter de små bakterier och jäst som den hittar där.

Det finns också en annan slags slemsvamp som inte har denna livscykel. De kallas för cellulära slemsvampar (besår av flera celler) och de vi forskar om kallas för acellulära (bara en cell), eller ”sanna slemsvampar”.

Slemsvampens fulländar sin livscykel med ennu en fantastisk, sista förvandling. Plasmodiumet fortsätter att kräla runt tills de hittar en torrare fläck. Där stannar den och omvandlar sig till ett sporangium; en lång, smal stjälk med en liten säck på toppen, liknande en svamp. I säcken delas cellen till flera med en kärna i varje och bildar sporer som sedan flyger i väg med vinden till bättre jaktmarker där de kan börja sitt liv på nytt. Livscykeln upprepas och de är  osynliga och individuella igen. Läsa mer!!

P r oc e d u r e s

Growing Physarum from the sclerotium

Place 2-3 Physarum sclerotium papers with the yellow sclerotium tissue face down in the center of one of the 2% agar dishes. Place 6–8 oat flakes about 1⁄2 inch away from the papers. When the Physarum has crept from the paper, add more oat flakes at the edge of the creeping plasmodium. Store in the dark except during periods of observation.

.

Den första delen av Slime mold TV. Kanske ett något svamligt och lite ogenomtänkt klipp men ändå ett,  låt oss säga, mysigt första försök. Vi har ju inte all tid i världen eller hur många sklerotium bitar som helst till vårt förfogande och, ja, att försöka reda ut de tekniska delarna med filmen kan vara nog så svårt.

Med detta vill vi i alla fall önska er alla gott nytt år, i efterskott, och hoppas ni väntar med spänning på del 2!

.

Till odlingen behövdes: Petriskålar med 2% agar, havregryn, slemsvamps ”skorpor”/ sclerotium.

Själva odlingen.

slemsvamps plasmodium i ett rör. Lite grumligt på grund utav vad vi tror är bakterier.

bild från nyinspelningen av the blob

Det var en slemsvamp som stod modell för "The Blob" i skräckfilmen med samma namn.

Detta är en slemsvampsskalbagge (mycelbagge). Den är ganska ovanlig och hittas främst i naturskogar med mycket stubbar och gran. 

Skalbaggen utvecklas på slemsvampar och förekomer ofta tillsammans med nära skalbaggesläktingar som har en liknande biologi.  Vissa arter är bundna till bara en sorts slemsvampar och har sin larvutveckling inuti dem.

Larvutvecklingen är förmodligen ganska kort och främst förlagd till eftersommaren, medan den fullbildade skalbaggen kan påträffas under en stor del av året.  Genom att skalbaggen bor i slemsvampen sprider den slemsvampens sporer när de flyger till ett annat ställe.

Genom att arten är beroende av gamla naturskogsbestånd med ett rikt inslag av gammal död ved är dess möjlighet att överleva i "vanlig skog" ganska begränsade. Den ställer mycket stora krav på sin miljö, och är inte enbart beroende av död ved utan även av en rik förekomst av slemsvampar.

Det finns otroligt många sorters slemsvampar och alla ser olika ut.







'